Varje dag är en kamp...att lämna den varma sängen på morgonen...göra frukost när man är hungrig...ta tag i alla måsten som städ tvätt mm. Försöka komma på mat som alltid någon tycker är fel.
Oftast klarar man alla motgångar bra och livet rullar vidare men....så finns det perioder då inget fungerar och där befinner jag mig nu och har gjort det en längre tid.
Jag tycker alla klagar och är onödigt sura, den automtiska hjälpsamhet som borde finnas saknas. Jag vet att mitt humör är uselt och det har jag signalerat om då jag känner att jag inte mår bra.
Det som ändå får mig att kämpa och orka dagen är mina djur för de är alltid glada och förstår inget annat.
Mina små hjärtan vad vore livet utan er. Och ja jag tycker om min familj men de är inte lika lätt att hålla sams med som dessa.
Fick ikväll även ett sorgligt samtal att en äldre släkting kämpar sin sista kamp